7. Turkiska för nybörjare.

Bu köpek mi? (Finns det någon hund här?)
Hayır, bu köpek değil. (Nej, det finns ingen hund här.)
İstanbul'da neler var? (Vad finns det i Istanbul?)
İstanbul'da tiyatrolar, camilar ve kediler var. (I Istanbul finns det teatrar, moskéer och katter.)

Istanbul'da bükanne var me? (Finns det en mormor i Istanbul?)
Evet, Istanbul'da bükanne var. (Ja, det finns en mormor i Istanbul.)

Çok güzal. (Hon heter Esma och hon ler som tusen solar och äter för mycket nötter. Esma, Esma. Hon ser på turkisk TV. Program där människor vill gifta sig. Hon skrockar och äter ännu mer nötter. Hon kan inte sluta tjata om att gifta bort mig, trots att hennes dotter säger tyst med dig, Esma. Esma är kanske det finaste jag vet i hela İstanbul.)

Bahçede ne var? (Och vad fan pysslar du med annars, när du inte träffar Esma?)

Yok. Sus. (Går på turkiska-lektioner. Vernissager och teatrar. Lever livet, livet så som det ska levas. Planerar reportage. Dricker pilsner med internationella pressklubben och går på promenader. Utöver det kan jag inte uttrycka mer på turkiska. Än.)

6. Korrigering

Beyoğlus nya stadsdelsborgmästare heter inte alls Mustafa Dolu. Under nattens rösträkning gick AKP förbi CHP och vann med bara 3 000 röster. Förlåt mig Ahmet Misbah Demircan.

Och som om det inte vore nog med vilseledande information; Jag har hittat mössan. Den låg bakom sängen.

5. Val i lokal

Besökte några vallokaler under dagen. Glada tanter i slöja som ville pracka på mig AKP-röstsedlar i en skola Tophane. Män i finkostymer och familjer på röstutflykt i Tarlabaşı. Drack te och försökte prata med folk, men dom enda som kunde engelska var valförätttarna.

Baris och jag firade turkiska demokratin på en fiskrestaurang i Beşiktaş, och så storhandlade vi piratkopierade DVD-filmer. Kollade in
valvakan på TV. CHP (Atatürks republikanska parti) har gått starkt framåt i Istanbul. Men det blir ändå sittande AKP som tar hem segern i Istanbul med 44 % mot CHP:s 38 % (resultat från tolvsnåret, inte definitivt). Största överraskingen: CHP ser ut att vinna en knapp seger i min stadsdel Beyoğlu med några ynka procentenheter enligt senaste resultaten. Och frågan ni naturligtvis ställer er nu: Vad heter då Beyoğlus nya stadsdelsborgmästare (om CHP vinner)?
Mustafa Dolu. Så det så.

Det kanske bästa med dagens lokalval är att att alla barer är stängda. Vilket inkluderar barerna på min gata. Vilket betyder att jag kommer sova som en liten bäbis inatt. Iye Geceler.
Handskriver lapp på en bar i Beşiktaş:
Ingen sprit idag. Gå och rösta!

4. Min mössa och om Istanbuls storlek

Den gudomliga uppenbarelse, som jag såg på morgonen, är försvunnen. Det Konstantinopel, som var idel ljus och skönhet, är förvandlat till en vidunderlig stad...

Edmondo de Amicis

Jag kan inte hitta min mössa. Min fina same-mönstrade som värmt min hjässa och varit mig till tröst hela vintern. Kanske har jag glömt den på ett café i Beşiktaş. Eller på en kebabrestaurang i Eminönu, eller en parkbänk vid Ortaköy. När jag tänker över möjligheterna och tittar på en karta blir jag skräckslagen. De områden jag rör mig i, är en mikroskpopisk liten yta av stan. Istanbul är gigantiskt. För en intervju i området Avcılar förra året åkte jag taxi i en timme. och var ändå inte vid stadens slut.

Men å andra sidan känns det rätt fint att tänka sig att min mössa finns nånstans där ute. Kanske sitter den nu på huvudet på en gatuförsäljare som tar den med sig hem inatt, långt bort över bron till den asiatiska sidan. Kanske ger han bort mössan till sin yngsta son som bär den ovanligt mönstrade huvudbonaden varje dag till skolan, och därför vinner en helt ny aktning och popularitet bland sina vänner. Hoppas det.

3. Att gå vilse i en stor stad och om lusten att mörda en katt

Är ute på långpromenad och har just satt mig ner på ett litet café i stadsdelen Beşiktaş för att dricka turkiskt kaffe och vila fötterna. När jag snurrade runt i gränderna ramlade jag plöstligt in på Chadir, ett pittoreskt litet musikhak, inrymt i ett tält. Var där i vintras med min vän Melike och kolla på Tatavla, grekisk folkmusik. Snacka lite med ljudteknikern där som bjöd dit mig till kvällens spelning.

Utanför mitt fönster hade gatans katter slagsmål hela natten. Av alla rum jag spenderat mina nätter i den här stan har det aldrig varit ens i närheten av tyst. Centrala Istanbul är aldrig tyst, allra minst om natten. Men varken böneutrop, nattrafik eller Beyoglus eviga festande (klubbarna på min gata håller öppet till 5 på morgonen, varje dag) så är det inget som stört min sömn nämnvärt. Men de här kattskrällenas desperata skrik var som hugg i hjärtat. När jag gick ut för att köpa frukost stirrade jag dom surt i ögonen och klampade demonstrativt för att skrämma iväg dom. Dom flyttade sig lite lamt undan mina fötter och fortsatte skrika åt varann.

2. Mordisk turkpop och Yotube

Se där Konstantinopel, det omättliga, stolta, sublima Konstantinopel! Skapelsens och människans ära! Om en sådan skönhet hade jag aldrig ens drömt!

Edmondo de Amicis

Den här sidan möter du om du surfar in på Youtube i Turkiet. Youtube är spärrat enligt domstolsbeslut från Ankara eftersom det finns videofilmer som kritiserar Atatürk (för övrigt rätt taffliga montagefilmer som ser ut att vara ihopsnickrade av lattjande tonåringar). Men med hjälp av sidor som omdirigerar trafiken går man lätt runt problemet (till exempel ktunnel.com).

Baris kom förbi med ett par öl, och vi fortsatte vår grundliga genomgång av turkisk popmusik. Vi skrattade så vi grät åt den tyskproducerade genren R´n´Besk (som såklart anspelar på arabesk - turkisk folkmusk). Ismail Yk heter den stora stjärnan, som bland annat gett ut alster med den geniala låttiteln bomba bomba.

Men kvällens verkliga höjdpunkt var den smöriga men sköra Bayhan som slog igenom i Popstar (Turkiets svar på Idol), och blev föremål för varenda skvallerblaska i hela landet, då det uppdagades att han i sin ungdom suttit i fängelse. För inget mindre än mord. Hör hans fantastiska version av Ohh my love, och blunda en sekund. Visst låter han lite som Anthony & the Johnssons!

1. Ankomsten

Den själsrörelse, som grep mig vid ankomsten till Konstantinopel, kom mig nästan att glömma allt...

Så inleder den italienska upptäcktsresanden Edmondo de Amicis sin bok Konstantinopel från 1877. Och lika underbart högtravande fortsätter han de få kapitel jag orkat mig igenom.

Etthundratjugotvå år efter Edmondo de Amicis, anländer undertecknad till Istanbul (snacka om efter - Istanbul är såå 1877). Det var tio dagar sen nu jag stod och bankade på dörren till min nya lägenhet en tidig måndagsmorgon med 34 kg packning, varav 400 gr hjortronsylt. Idag registrerade jag mig för nybörjarturkiska och så åt jag svindyra sötsaker med Martin Selsøe Sørensen som är korre för danska Politiken (han klämde en russinchokladkaka och jag en creme brulé). Föga överraskande snackade vi om lokalvalet på söndag och skandinaviska journalister i stan. Största överraskningen var att han inte rökte (murvel + dansk = rökverk)

Mitt första kapitel får i linje med Edmondo de Amicis inledas med några nyckelord som föregår fortsättningen.

Föreställningar om Turkiet (och den hänsynslösa krocken med verkligheten) - Beyoğlu - Umgänge och skvaller - Acklimatiseringsproblem - Bosporens eviga regn och skitväder - Turkisk politik - Börek, kokerech och annan gatumat - Istanbuls konst- och kulturliv - Lite exotifiering och förhoppningsvis ännu mer klargöranden - Nattklubbsliv - Amorösa vedermödor