Är ute på långpromenad och har just satt mig ner på ett litet café i stadsdelen Beşiktaş för att dricka turkiskt kaffe och vila fötterna. När jag snurrade runt i gränderna ramlade jag plöstligt in på Chadir, ett pittoreskt litet musikhak, inrymt i ett tält. Var där i vintras med min vän Melike och kolla på Tatavla, grekisk folkmusik. Snacka lite med ljudteknikern där som bjöd dit mig till kvällens spelning.Utanför mitt fönster hade gatans katter slagsmål hela natten. Av alla rum jag spenderat mina nätter i den här stan har det aldrig varit ens i närheten av tyst. Centrala Istanbul är aldrig tyst, allra minst om natten. Men varken böneutrop, nattrafik eller Beyoglus eviga festande (klubbarna på min gata håller öppet till 5 på morgonen, varje dag) så är det inget som stört min sömn nämnvärt. Men de här kattskrällenas desperata skrik var som hugg i hjärtat. När jag gick ut för att köpa frukost stirrade jag dom surt i ögonen och klampade demonstrativt för att skrämma iväg dom. Dom flyttade sig lite lamt undan mina fötter och fortsatte skrika åt varann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar